Dagens kloka ord
"Jag älskar slarviga människor med dålig karaktär, de får mig att känna mig så präktig"
Gunilla Dahlgren
Under hela vintern har omgivningen plockat vantar efter
vägen, satt dem på reflexpinnarna och lämnat in dem till grannarna, bara för
att finna ut att det är jag som tappat dem. För att vara på den säkra sidan köpte
jag neonfärgade orange vantar på Jula som skulle synas bättre, men det hjälpte föga och
jag tappade även en av dem som jag fick hämta hos min snälla granne. Jag
pysslar med mycket på mina promenader, dels en solfjäder av hundar i koppel, telefon som ringer, stegmätare och
hundgodis. I bland även någon halstablett som åker in i munnen, så händerna åker ut och in i fickorna
och plopp så är en vante borta utan att jag sett det. Nu sist sökte jag mina
solglasögon så där ett par timmar och de var spårlöst borta. Som tjuven är det
bäst att gå till ursprungsplatsen vilket jag gjorde och titta vad som låg där.
Mycket nöjd ringer jag Sara och talar om glasögonen återkomst och att jag inte
behöver köpa nya ! Hurra! i detta svaga ögonblick känner jag på bröstfickan där
jag brukar ha telefonen och känner att den är borta, en iskall känsla säger att
jag tappat den tills förståndet inser att jag faktiskt pratar i den. Hmm Vad
skall man säga ? Tur att jag hittar hem...
Fåglarna tyckte i alla fall att jag inte skulle bekymra mig,
men vad är det för sort mån tro. Ingen som förespår snö hoppas jag, men det
brukar väl vara om man ser domherren på höstkanten ,då blir det snö inom några
dagar. Det här är sommarfåglar som spår en varm och skön sommar med många soldagar !
Påskliljorna börjar ha vårkänningar så kanske, kanske blir
det vår även i år.
Inomhus är det i alla fall vår och Pelargonierna knoppar sig. Även om det är skräpiga blommor är de otroligt tacksamma även för den med inte har så gröna fingrar. Att hålla dem fuktiga räcker långt. Själv har jag inte ens gröna fingrar utan får hädanefter se till att vara varm om händerna då mina blir vita helt sjukt gulvita. I dag fuskade jag bara med att vara för länge i frysen. Inte är det så lätt att förlika sig med kroppens förfall.
Amorina älskade lilla
hund, hon börjar bli gammal. Följer ändå glatt med på alla promenader men har i
bland en övertro på sin egen förmåga. Det har hänt att i stället för att komma
upp på stenarna så kommer hon i dem, det går inte att hoppa lika smidigt som i
yngre år, men i ärlighetens namn är det nog frossandet i mat som är största
boven. Still going strong är hon även om hon hör dåligt. Hon blir väldigt
förnärmad om hon inte ser att jag vänder om på promenaderna, då kommer hon
sedan och ger mig den där blicken om att jag har gjort fel och en utskällning.
Anders har lyckat med den bedriften att få henne att skälla så fort han går in
i köket. Själv anser han sig helt oskyldig fast han i bland stuckit åt henne
något gott. Man kan nog säga att hon skvallrar rätt duktigt vad som komma
skall. Amorina blir 12 år i oktober och har aldrig varit sjuk i sitt liv.
(peppar peppar)
